Att imitera päls

I den internationella felt-community har det varit populärt att arbeta med råull, fleece som det heter på engelska, i några (ganska många) år. Man kan även säga att denna våg är på lite nedåtgående, som alla tendenser - upp och ner. Jag skall inte nämna några namn (för att jag har fruktansvärt dåligt namnminne) men många, både internationellt kända och relativt okända filtmakare har utvecklat olika tekniker för tovning av och med råull. Man gör kläder, inredningsföremål och konstobjekt av okardat ull - och det är helt underbart att se hur många möjligheter och formspråk det finns.
Här i Sverige känner jag att tovning är satt lite på undantag, särskilt om man jämför med Holland, Tyskland, England, USA, Kanada och Östeuropa m.m.. I folktanken hänger de lite håriga grå och fällande saker kvar som en bild på "tovat" och det är ingen lätt match att vinna när man vill utveckla helt andra former på hantverket. Jag har själv fått frågan "men varför gör inte du något vanligt tovat?" - och just denna fråga har nog sparkat igång det jag jobbar med just nu (bland annat) - ett läromedel över svenska ullsorter och dess lämplighet för olika slags tovning - från det tunnaste klädtyget till kraftiga stycken och imiterad päls. För att inte framstå orättvis eller dömande vill jag även säga att denna tendens verkar ändå vända lite och de senare 2-3 åren har jag i alla fall kunnat se en del förbättringar. Och mycket eloge till dem som jobbar för att det skulle bli ännu bättre - filtmakare, föreläsare, kursledare, konsthantverkare med mera!
Detta med imiterad päls har dock fått något bättre gehör här hemma, både bland hantverkare och kunder. Man kallar detta bl.a. för vegan-fäll och arbetet går så att man filtar ihop den avklippta ullen från "baksidan" med något extra lager ull som läggs ut för att hålla ihop ullstaplarna. Om man använder ull från ett får för att göra en fäll får man en "matta" som ser ut som en fäll - fast djuret lever vidare och kan klippas flera gånger och ge många fällar. Är inte detta underbart? Det är även superspännande att kombinera flera olika färger, sorter och kvalitéer och ull från olika djur i ett - oändliga möjligheter!
Jag har tänkt och experimenterat så mycket med detta så det känns omöjligt att inte dela med mig - men det är mina tankar, erfarenheter och inte minst mitt sätt att jobba som ledde till det jag skriver nedan - missförstå mig rätt så att säga och ta absolut inte illa upp!
Jag gör de kraftigare pälsimitationer för inredningen på ett lite annorlunda, mer arbetskrävande sätt - jag är ju en sådan som alltid krånglar till det! - och vill gärna dela med mig av de skillnader på slutprodukter som jag upplever, rätt kort än så länge.
Formspråket låter vi vara - var och en får göra egen design efter eget tycke, eller hur? Men rent tekniskt efter många prov känner jag att "eco-päls" modell grövre håller bättre och fäller mycket mindre om jag öppnar alla avklippta "rotsidor" på ullstaplarna och ser till att det INTE finns något förfiltat som håller ihop ullen (som "självtovat fäll"). Eller i alla fall så lite som möjligt. Delvis för att det kan vara små stickiga toppar på den nya ullen som började växa ut och blev avklippt - i så fall kommer det oftast fälla bort både MEDAN man tovar och när objektet är FÄRDIG - i värsta fall hemma hos kunden. Närvaro av förfiltade ytor kan i viss utsträckning förhindra även de längre och grövre hårstrån att ta fäste i den ull som man lägger ut i botten, då kan det fälla även långa fibrer. Jag upplever en ganska stor skillnad på hur mycket det fäller inte bara mellan ullsorterna (de grövre fäller mest) men även beroende på hur just de avklippta änden på fällarna ser ut. När det är förfiltat före klippningen kan så mycket som ca 20% av ullen (i vikt) fälla medan man tovar när det kommer till de grövre sorterna, och det har inte överskridit 10% när jag gjorde prov och objekt där jag öppnade rotänden på varje stapel helt (tesade). Det känns som rätt mycket jobb att tesa och fluffa rotänden på små staplar - men att få 1/5 del av fällen i vasken känns faktiskt jobbigare. Och tänk om den aldrig slutar fälla! Inte hemma hos kunden heller! Då kommer jag på nästa tanke: Att leverera lågkvalitativa produkter med dålig hållbarhet är förödande både för enstaka konsthantverkare och för hantverksart som sådant. Vi som jobbar med tovning är inga rörmokare eller plåtslagare, vi är inte oundvikliga. Måste man laga rör eller tak kan man välja den hantverkare som passar ens önskemål om pris, kvalité mm - och välja bort den hantverkare som inte gör det. Det vi gör är inget måste för våra kunder - därför väljer de bort våra produkter en gång för alla om de är missnöjda.
Sedan, tillbaka till det tekniska, upptäckte jag även att det är rätt så stor skillnad på färdiga produkter beroende på vilken ull man använder för "botten" på eco-päls. Att ta något tunnare och finfibrigare än själva fällen fungerar bäst, och det visar sig att vara ganska viktigt att den ull är mycket välkardat. Det kräver en del fingertoppkänsla att passa ihop olika ullsorter på det bästa sättet, särskilt när den ull som skall vara päls har större variation i fiberkvalitén än den som läggs ut som botten.
Jag upplever faktiskt att gotlandsull funkar rätt dåligt för saker som INTE fäller lite hela tiden - men tror att jag har numera hittat ett sätt att råda bot på dess "fäll-fallenhet", och det är just vad man använder som botten/bas. Hör gärna av er kära kolleger om ni lyckades att få gotlandsfällar fällfria, vi kanske kan hitta en ännu bättre lösning i samråd!
Hur som helst: det känns som om just arbete med kombination kardat/okardat är en av de mest roliga inom tovningen, inte minst för att det är rätt många arbetsmoment och en stor variation på resultat.
I nuläget har jag "pälstestad" för inredningsobjekt följande svenska ullsorter: Finull/Gobeläng, Rya, Värmlands skogsfår, Åsenfår, Roslagsfår, Gotland, Gute, Sveafår, olika korsningar samt olika kvalitéer på alpackaull från närliggande alpackagård. Det är hur spännande som helst - och jag har många säckar ull kvar att testa (och tesa som rättstavningsprogrammet föreslår numera som alternativ för "testa", så trevligt att det lärde sig det här ordet!)
I nästa inlägg tänker jag skriva lite om pälsimitationer för kläder och accessoarer. Ha en finfin helg!

Råull och några tankar kring den.

Denna helg är det några spännande ullevenemang i landet. Ull- och spinn SM i Dala-Floda, Fårets Dagar i Borgholm, Ull i Kubik i Halland och sist men inte minst - Blekinge Fiberfestival med råullmarknad i Sälleryd, 3 km från mitt hem. Ett litet ideellt evenemang som några entusiaster startade förra året - och jag stödjer denna initiativ jättevarmt, även om lite på avstånd. Livet ser sådant ut att jag har absolut ingen möjlighet att engagera mig i flera projekt som arrangör, organisatör eller initiativtagare, även om jag skulle gärna vilja det. Så imorgon tar vi tillsammans med min kära vän Anna som är på besök till Sälleryd, hänger upp lite saker och snackar ull! Får se om jag handlar något, har en del redan men man kan ju inte ha för mycket ull!
Det var ju detta med råull som jag tänkte lyfta och berätta för flera. De senare åren tack och lov kunde man se ökande intresse för ull i Sverige. Glädjande men - alltid något "men".
Skönt att fler upptäcker ull som hantverk- och hobbymaterial och extra roligt att fler vill ta vara på den svenska ullen. Jag förstår att det är extremt mycket jobb att ha djur och skulle nog aldrig vågat.att skaffa egna med allt ansvar vad detta innebär, häromdagen dog min kaktus - så jag tänker inte läxa upp någon. Men som filtmakare har jag en del önskemål om den råull jag köper - här listar jag dem.
- Det är OK med lite bajs i ullen, men helst inga/så lite som möjligt växtrester. Jag använder vatten och tvål när jag tovar, så fett och vattenlöslig smuts är inget problem. Växtrester däremot är svåra att plocka ut utan att förstöra ullstaplarna - och jag behöver så fina och hela staplar som möjligt i ca 90% av mina projekt. Att inte mata djuren uppifrån kan göra en stor skillnad.
- Det bästa är om fåren är klippta i tid. Då finns det inga pyttesmå lite filtade ullstrån i rotändan på staplarna och det går mycket lättare att öppna staplarna vid roten - jag sparar många timmar om de är "rena". För att jag behöver "öppna" rotändan och behålla stapeln - inte lätt, jag vet. Men dessa små korta strån är besvärliga även i andra fall - de bildar små klumpar i kardmaskinen, de fäller från färdiga produkter och så sticks de också. Antingen behöver man plocka bort dem på ett eller annat sätt eller klippa innan den nya ullen har vuxit för mycket.
- Dubbelklipp - samma sak som ovan, detta tar min tid! Ullen kräver viss sammanlagt tidsåtgång för att bli ett färdigt produkt - och om man sparar tid på klippning får man lägga tid på rensning. Visserligen gör ingen detta med flit - men lite extra uppmärksamhet skadar aldrig!
- Att tänka på tovning som ett hantverk som kan göras med sämre material är tyvärr ganska vanligt bland fårägare. De saker jag gör skulle aldrig fått ställas ut internationellt, säljas, beställas eller fått några priser om jag inte var petnoga med materialvalet. Tänk lite på detta när ni sorterar era fällar nästa gång - till tovningen och till spinningen är ungefär lika.
Jag är beredd att betala för material och jag vill ha tillgång till det - därför söker jag efter ull från svenska får och betalar gärna lite extra om jag är nöjd med kvalitén. Och samtidigt vill jag ha en dialog med mina leverantörer - att de är villiga att leverera den typ av produkt som jag efterlyser.
Låt oss utveckla ullen tillsammans och stärka dess plats på marknaden!
Jag är mycket tacksam för feedback och alltid öppen för diskussion.
Nästa inlägg kommer att handla om "vego-fäll" och "eco-fur", se upp! Ha en kanonhelg och missa inte ullaktviteter nära dig!

No entrance

Ett nytt objekt kallas för No Entrance.
Det är många tankar bakom detta objektet. Det finns säkert fina och allmängiltiga benämningar för alla fenomen och upplevelser som har bidragit till att det blev som det blev. En del av intryck kommer från kulturhistoria och språk, en del - vem vet varifrån tankarna kommer? Inte jag. De bara kom en vacker morgon.
Att inte känna sig hemma någonstans, sakna tillhörighetskänsla eller uppleva att inga ansträngningar leder till önskade resultat. Att vara bekymrad, ledsen eller orolig. Eller - att välja bort samma vägar som väljs av andra, hålla fast vid sitt och vara sig trogen. Att gå oberörd förbi mot sina mål eller utan några mål alls - bara titta upp i det blåa. Eller - inte släppa in det man inte vill släppa in...
Jag tror att var och en kan se något eget i både objektet och dess namn - jag bjuder inte på några färdiga lösningar.
3 delar, ca 3x1,5 m i monterat tillstånd. Svenska ullsorter med inslag av linfibrer och portugisisk merinoull (fick slut på mörkbrun finull).

Stillasittande tankar i bruset.

Nu har jag 3 olika evenemang bokade för de närmaste 4 månader, Fårfest i Kil och 2 kurshelger i Borås, de sistnämnda dock med oklara datum. En och annan föreläsning på nära håll står också på agendan, men dessa klarar man på en dag utan övernattning. Det får räcka för vår/sommarhalvåret, jag tror inte att jag kan få ihop fler tillfällen att åka bort. Den slags energiförråd börjar tryta och det känns att den konstnärliga biten lider när sociala aktiviteter tar över. Det behövs en hel del tid för eftertanke och för att hitta balans - och jag skäms nästan över hur banalt det låter.
Något har gått sönder och behöver repareras. Den grund jag har stått på, marken jag hade fått min näring ifrån, utsikt och perspektiv som jag var så van vid har förändrats, grävts om och blivit ombyggda och jag kunde inte rå för det. En skymf av ett vägskäl spökar i en troligen snar framtid, marken är frysen i väntan på förändring och behöver återhämtning innan det händer något.
Jag försöker hålla tankarna klara. Något slags informationshygien behövs i den tid av informativ överflöd som vi lever i. Ganska ironiskt - i och med att lägga ut denna text på bloggen bidrar jag faktiskt till den informativa bruset som ingen bryr sig om och bara hungrar efter nästa dos när man har tuggat i sig nästa inlägg, artikel, nyhet eller något annat.
Jag längtar efter långsamhet. Att låta saker ta tid och göra en sak i taget, följa naturens rytmer och dygnets ljus. Jag valde att arbeta med naturliga textilmaterial rätt så omedvetet, men nu efter ca 15-18 år inser jag att det var det första steget till denna längtan efter långsamhet jag gjorde när jag tog i ullen för allra första gång och såg hur vackra de okardade lockarna var. Det var något så obeskrivligt genuint över en nyklippt fårfäll med små halmstrån, lite kardborre och granbarr intrasslade i lockarna, med den varma, sötaktiga och lite skarpa fårlukten, med fettet som satte sig på fingrarna som en hölje och då blev händerna varma - allt detta kändes lite grann som en tidsresa, att jag stod där och tittade tillbaka på alla de kvinnor och män i byar, på gårdar, i shtetl och i stadens utkant, på 1800,1700,1500, 1200, 800, 300 talet och vidare till Noas Ark - vi stod där alla, lika vördnadsfulla med fårlukt i kläderna och lanolinfett på händerna och tittade på den fantastiska, enkla, bestående och så fullkomligt perfekta - på den nyklippta ullen. De såg mig de med, de talade till mig genom alla de plagg och föremål som deras händer rörde, alla tråd som de spann, alla tyger som vävdes och alla filtar som tovades. De hade inte bråttom, de följde dygnets rytm och årens lopp och även när de gick in i fabrikerna där tusentals trådar spanns på en timme och hundratusentals meter tyg vävdes på en dag hade de i tankarna att saker och ting skall bestå och att det tar tid att göra dem.
Det var en mycket kort stund när jag sveptes med denna historiska oändlighet och den långa resan som människa och ullen gjorde tillsammans men fröet var sådd och sedan dess har jag försökt att hålla i trådarna. Att hitta ett språk som de försvunna röster kan använda för att bli hörda idag, att förmedla den djup och rikedom som lever i äkta saker och material, att samla ihop små korn av det långsamma livet nu, idag, och på detta viset kanske återfå en någorlunda fastare grund att stå på, det är nog det som är viktigt. Att sluta cirkeln och komma in i rytm, balans, kretslopp och plocka fram det viktiga.
Att filta samman enstaka fiber...

2016 - att resumera.

Det var ett mycket intensivt år. Så mycket så att jag hängde knappast med i farten.
Har gjord ganska få objekt, men de har blivit större på sistone. Experimenterade fram en gansta spännande teknik och känner att jag har en liten nyckel till ett nytt uttrycksspråk, liksom något är på väg att mogna. Det är mycket viktigt att inte störa denna känsla och låta saker ta tid annars blir det bara brådmoget och smaklöst i alla avseenden. Väntar...
Har hållit en kurs på KreaTov, mycket spännande och utmanande - helt annat regi än jag är van vid. Träffade många underbara människor som brinner för filt och ull, har sett en bra bit av Gotland, sovit på vinden i ett vackert gammalt gotlandshus och gått barfota under stora askar hemma hos Anna och Hans - underbart. Vemodigt att tänka tillbaka till dessa stunder av total ro och avslappnad som jag upplevde där i somras - trots att vi hade mycket att göra med kurserna och annat har hela familjen fått några härliga stunder.
2 av mina distanselever kom in på högre konstnärliga utbildningar i år med - mycket roligt! Och jag har 2 grupper på distans detta läsår, dessutom mycket motiverade och duktiga elever, helt underbart!
Har besökt Handmade Issues i september tillsammans med Anna S., mycket att tänka på och reflektera. Några trådar tar vi och spinner vidare på. Vi tog oss även en lång promenad i höstvarma soliga Stockholm - från Djurgården och HV skolan där vi var på studiebesök och handlade lite böcker till Östermalm via Gamla Stan och svängde in i alla mer eller mindre intressanta (från ullperspektivet) butiker. Det finns gott om folk som vet vad de gör och vad de säljer, och mest glädjande är att det finns kundkrets för de riktiga material! Många spännande samtal och intryck där.
Även några olika stora projektansökan har blivit skrivna, i samverkan och enskilt, får se vart det leder...
Ett av mina objekt är publicerad i Fiber Art Now online gallery: http://fiberartnow.net/excellence-fibers-gallery-2016/
Samma objekt och ett till åkte till LA för att ställas ut i Palos Verdes Art Center  http://www.wearableexpressions.com/
Spännande!
Jag har även varit sjukskriven, överväldigad av livets gång och dess snabba svängar, uppgiven, vemodig, glad, likgiltig och förhoppningsfull. Jag blev inte mindre sarkastisk och ironiserande, har kanske något mindre tålamod med diverse dumheter.
Hoppas att alla ni som läser får ett gott nytt år med glädje och värme och allt ni önskar er.
Jag skall inget lova men jag försöker att vara bättre på att skriva i bloggen.
Gott Nytt År!

Gott Nytt År! Vart tar tonårskläderna vägen?

Vill gratulera er alla med att ni klarade 2014 och följer med i 2015! Och gratulera mig själv med att ni är här, det känns underbart. Vi fortsätter vidare och alla gamla otrevligheter stannar kvar i det gamla året, nu blir det bara bra!
Jag ville dela med mina tankar om tonåringar, återbruk och kläder. Som många säkert känner till har jag en tonåring hemma och de där små liven de har en tendens att plötsligt skjuta upp i längden så att en vacker dag har de inga kläder alls att ta på sig. Eller ju, i för sig har de kläder men armarna hänger utanför ärmar och benen sticker ut från byxbenen och tröjorna når inte till byxlinningen längre men slutar någonstans strax under revbenen. Min käre son har vuxit ca 15 cm på 5 månader, men benen och armarna har blivit ca 20 cm längre ser det ut som. Så det kom en vacker dag när han kom till mig och sa: "Mor, jag har inga kläder kvar, vi måste handla". Sagt och gjord, vi åker till stan.
Min son följer inte med mainstream, han läser mycket, är intresserad i biologi, historia och fysik och har aldrig tittat på "Idol" eller liknande. De senaste tonårsmodetrender lämnar hans hjärta oberörd, han tycker oftast inte om kläder, stilen, budskap och formen. Däremot tweed, manchester, stickade ylletröjor, denim och läder är absolut av intresse. Han är också en mycket miljömedveten människa och vill absolut inte ha något syntetiskt och giftigt på sig. Så utgångsläget är inte lätt...
Vi börjar på en av stadens sekond-hand butiker för att jag med viss säkerhet visste att chanser att hitta plagg utan tillsatta syntetfibrer i andra butiker är ganska låga och de få välsorterade klädaffärer för herrarna som har sådana plagg i sitt utbud är tyvärr lite för dyra för oss (särskild med tanke på att han fortsätter att växa). Efter att ha hittat flera passande plagg fortsätter vi till en annan sekond-hand affär där "jaktbytet" blir lite mindre, men jag hittar en "lilla svarta" i siden för mig själv, bra även det. Sedan fortsatte vi till ett par "vanliga" butiker där vi införskaffade saker som man inte handlar på sekond-hand, som t-shirts, strumpor osv. Nåväl, inledningen börjar bli för lång.  En sak har jag haft i huvudet hela den långa dagen (och dagar blir långa när man handlar med en tonåring!) : Vart tar alla tonårskläder vägen när de blir för små? I 2 sekond-hand butiker har vi sett MASSOR, BERG av olika kläder, flera riktigt spännande vintageplagg, fina kvalitetskläder av respekterade producenter och någorlunda rena trasor från kedjebutiker, men! Till vuxna eller till barn under 160 cm. längd. Det finns såklart vuxna plagg som passar redan, men oftast är de för breda när de passar i längden och för korta när de passar i bredden, särskild ovandelar, byxor är det lättare med. Tack och lov gör man jeans fortfarande med 2 mått som utgångspunkt - längd och midjeomfång, så det är ganska enkelt (oftast). Men kavajer, skjortor, tröjor, jackor!!! Rena katastrof...
När jag var liten hade pappa kostym och slips till arbetet. Han var bredaxlad och ganska grovt byggd och beställde sina kostymer hos skräddaren inte för att "lyxa till" det, men för att det var svårt att hitta ganska breda plagg för en mellanlång man som INTE är fet. Då fanns det t.ex. storlek 48 längd1-2-3, anpassade till att människor som har samma storlek kan faktiskt vara olika långa. Jag är säker på att det finns fortfarande sådana graderingar hos de fina producenter, men vi var ju ute efter tonårskläder! Var är de?
Jag vet att tonårskillar idag har mycket mer kläder än tonårsflickorna hade för 25 år sedan. Vad gör de med kläderna när dessa blir för små eller omoderna? Vi ger bort till dem som har mindre barn och det har vi alltid gjord eftersom mitt barn var nästan alltid störst och längst. Byxor och skor brukar slitas till mull så de bitar som blir kvar klipper vi bort för eventuell återbruk, i fall det går såklart, resten åker i soporna. Men alla dessa luvtröjor, t-shirts, jackor, vart tar de vägen? Jag märkte det ganska länge sedan men lyckades formulera bara nu - det finns för lite tonårsplagg för killar i sekond-hand affärer, varför? Och alla, ALLA t-shirts jag har sett under den där shoppingsdagen var med stora tryckta motiv eller bokstäver, oftast i plast. Inte bra alls, det vill vi inte ha! Till slut hittade vi "vanliga" t-shirts utan tryck eller något, bara släta vanliga i neutrala färger, efter 4 butiker sammanlagt - inte bra!
Skulle gärna velat utmana alla tonårsföräldrar och tonåringar - lämna era avlagda kläder på sekond-hand även om de kommer från sekond-hand. Köp inte kläder med motiv tryckta i plast, det är hälsovådligt. Handlar ni nytt - handla kvalitetsplagg så kan ni ha dem mycket, mycket längre och någon annan kan ha dem efteråt. Tänk om er klädpolicy i det nya året och gör rätt för er själva och miljön!
Ha ett gott miljövänlig och stilfull år, fortsätt att vara omtänksamma, vackra och eleganta! Vi ses och hörs!

Berätta om filosofin och livsstilen.

Jag kom på att ni som följer bloggen vet kanske inte riktigt varför jag gör som jag gör och vad är grunden till att mina alster ser ut som de gör. Så jag skall berätta lite och kommer att göra det lite oftare framöver.
Jag är född och uppvuxen i en mycket stor stad, i Gamla Stan med spårvagn framför fönstret. Egentligen om jag tittar tillbaka på min barndom känner jag att tiden från september till juni var bara väntan på att komma ut till sommarstugan, väntan som avbröts av vistelse där under höst - jul - och påsklov. Det var mitt drömland, där var det tyst och alltid vackert och 5 stora tallar bredvid huset sjöng sina sånger för mig både vintertid och på somrarna när jag skulle somna.
När jag var tonåring drömde jag om att bo i skogen, i ett timmerhus bredvid en älv och hämta vatten i stora ämbar, gå ditt ner till stranden mellan smultron, ljung och blåbär. Det var i trakterna med höga tallskogar och honungsdoft så tjock så man kunde skära i den när ljungen blommade för fullt som huset skulle stå.
Det gick några år och (ganska plötsligt i och för sig) bor jag i skogen, på en sluttning som börjar vid en klippa och där växer det vacker bokskog med flera höga ståtliga tallar här och var, och mycket smultron, sen mitt i sluttningen ligger det huset och ängen, och sen ner mot träsken börjar granar och björkar ta vid. Huset är förvisso klädd med hyvlade brädor, men det är ett timmerhus, och även om det doftar inte så mycket av färsk timmer numera, det är varmt och gott och vedspisen håller liv i vår lilla värld. Huset är över 100 år gammal och kräver mycket tillsyn som vi försöker att utföra så gott vi kan. Och vi slapp faktiskt att hämta vatten från älven (det finns inga älvar inom gångavstånd), vi har istället borrat en brunn och grävde ner massor med rör och får fantastiskt gott vatten hem. Avlopp och infiltration har vi också byggt så lite moderniteter finns det här ändå. Det går att leva utan tjock ljungdoft omkring sig, och det finns ställen i skogen där det doftar precis som det skall på sommaren.
Det var aldrig meningen att bli självförsörjande i dagens mening, men att vara oberoende har alltid känts viktigt. Kanske uppväxten i kalla krigets spår har spelat in, men att ha tillgång till egen mat och kunna förse sig själv med nödvändigheter har alltid varit en självklarhet.
Så småningom har det blivit till en liten köksträdgård med morötter, palsternackor, flera sorters kål, tomater, pumpa, sqwash, kryddlandet och självklart blommor här och där. Jag älskar att ha blommorna mellan grönsaker, det blir vackert och så kommer det pollinerande insekter. Vi gödslar med gräsklipp och har egen trädgårdskompost, delvis för att vi är för lata för att köra iväg löv och kvistar, delvis för att vi är för snåla och för praktiska för det.
Vi får se hur länge vi klarar oss med egna grönsaker denna vinter, morötter gick förlorade - mössen gnagde på dem eftersom jag har inte tillslutit behållaren ordentligt...
Vi eldar med ved och lagar mat på vedspisen. Vi använder gulsåpa för all rengöring utom diskning, där köper vi ett diskmedel utan parfym. Vi är lite allergiska mot sköljningsmedel och parfymerade tvättmedel, därför använder vi ättika, soda och tvättnötter. Vi äter våra grönsaker färska och konserverade och arbetar, både jag och min man, med att bland annat ge ett nytt liv till gamla saker. Är inte det underbart?
Och det är inte så att vi har bestämt oss en vacker dag för att  "vi skall leva det grönaste möjliga livet i världen", absolut inte. Det bara blev så. Vi har båda två tillräckligt med förnuft för att laga saker som går sönder istället för att köpa nya, och köpa bra kvalité om vi köper något. Förnuft  är också förklaring till varför vi odlar mat (smakar bättre och ser bra ut och man slipper att klippa gräs på 1ha), och att vi behöver lugn och ro för vår skapande är färklaring på varför huset ligger i skogen och inte i ett villaområde.
I skogen och på ängen växer det växter för färgning och medicin, träd för träarbete och stenar för dekoration. Om vi bygger upp och slutför kretsloppet så kan vi hitta en möjlighet att skapa och vara kreativa utan att lämna särskild mycket spår, och det är ju underbart i sig.
Ungefär så tänker vi om vår livsstil. Kanske inte de mest strukturerade tankar i världen men en liten förklaring på varför just så...