Nu har jag 3 olika evenemang bokade för de närmaste 4 månader, Fårfest i Kil och 2 kurshelger i Borås, de sistnämnda dock med oklara datum. En och annan föreläsning på nära håll står också på agendan, men dessa klarar man på en dag utan övernattning. Det får räcka för vår/sommarhalvåret, jag tror inte att jag kan få ihop fler tillfällen att åka bort. Den slags energiförråd börjar tryta och det känns att den konstnärliga biten lider när sociala aktiviteter tar över. Det behövs en hel del tid för eftertanke och för att hitta balans - och jag skäms nästan över hur banalt det låter.
Något har gått sönder och behöver repareras. Den grund jag har stått på, marken jag hade fått min näring ifrån, utsikt och perspektiv som jag var så van vid har förändrats, grävts om och blivit ombyggda och jag kunde inte rå för det. En skymf av ett vägskäl spökar i en troligen snar framtid, marken är frysen i väntan på förändring och behöver återhämtning innan det händer något.
Jag försöker hålla tankarna klara. Något slags informationshygien behövs i den tid av informativ överflöd som vi lever i. Ganska ironiskt - i och med att lägga ut denna text på bloggen bidrar jag faktiskt till den informativa bruset som ingen bryr sig om och bara hungrar efter nästa dos när man har tuggat i sig nästa inlägg, artikel, nyhet eller något annat.
Jag längtar efter långsamhet. Att låta saker ta tid och göra en sak i taget, följa naturens rytmer och dygnets ljus. Jag valde att arbeta med naturliga textilmaterial rätt så omedvetet, men nu efter ca 15-18 år inser jag att det var det första steget till denna längtan efter långsamhet jag gjorde när jag tog i ullen för allra första gång och såg hur vackra de okardade lockarna var. Det var något så obeskrivligt genuint över en nyklippt fårfäll med små halmstrån, lite kardborre och granbarr intrasslade i lockarna, med den varma, sötaktiga och lite skarpa fårlukten, med fettet som satte sig på fingrarna som en hölje och då blev händerna varma - allt detta kändes lite grann som en tidsresa, att jag stod där och tittade tillbaka på alla de kvinnor och män i byar, på gårdar, i shtetl och i stadens utkant, på 1800,1700,1500, 1200, 800, 300 talet och vidare till Noas Ark - vi stod där alla, lika vördnadsfulla med fårlukt i kläderna och lanolinfett på händerna och tittade på den fantastiska, enkla, bestående och så fullkomligt perfekta - på den nyklippta ullen. De såg mig de med, de talade till mig genom alla de plagg och föremål som deras händer rörde, alla tråd som de spann, alla tyger som vävdes och alla filtar som tovades. De hade inte bråttom, de följde dygnets rytm och årens lopp och även när de gick in i fabrikerna där tusentals trådar spanns på en timme och hundratusentals meter tyg vävdes på en dag hade de i tankarna att saker och ting skall bestå och att det tar tid att göra dem.
Det var en mycket kort stund när jag sveptes med denna historiska oändlighet och den långa resan som människa och ullen gjorde tillsammans men fröet var sådd och sedan dess har jag försökt att hålla i trådarna. Att hitta ett språk som de försvunna röster kan använda för att bli hörda idag, att förmedla den djup och rikedom som lever i äkta saker och material, att samla ihop små korn av det långsamma livet nu, idag, och på detta viset kanske återfå en någorlunda fastare grund att stå på, det är nog det som är viktigt. Att sluta cirkeln och komma in i rytm, balans, kretslopp och plocka fram det viktiga.
Att filta samman enstaka fiber...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar